Magic in the Moonlight
Kategori: Allmänt
I 1920-talets södra Frankrike tas en engelsman in för att demaskera en potentiell bluff. Såväl personliga som professionella komplikationer uppstår.
Allen är en slags maskin som aldrig tar stop, han har sedan 80talet gjort en film om året ( undantag ett uppehålle i början på 00talet). Det gör honom tycker iallafall jag till den främste som gör film idag, alltså aav de som jobbar. För alla hans filmer han gör ( har inte sett alla) är inte kassa - någon utav dom, utan mer ljummna. I en skala på bäst 0/5 så hamnar de flesta faktisk på 3 och uppåt hela tiden. Vilket är - rent sagt "magiskt" bra.
Woody Allen har de senaste åren gjort 3 filmer som hamnat på enligt mig 4/5, 4/5 och 5/5 och det är "kärlek från Rom", "Midnatt i Paris" och "Blue Jasmine". "Magic in the moonlight" tycker jag är en ren bagatell, en väldigt snygg bagatell - där Firth är bäst i filmen medan de andra hänger med. Men jag vet inte riktigt varför jag gjorde min analys som jag gjorde när jag såg filmen för det känns som att de hela handlar om en man som försöker hitta fel på sin omgivning men klarar inte av de när han nu för första gången stöter på något han inte kan hitta ett fel på. Han nämner de i filmen att han har hela sitt liv hittat fel och jobbat med detaljer, men nu i det här tillfälliga jobbet inte kunnat de. De får iallafall mig att känna att filmen handlar en karaktär som är perfekonist i sitt enformiga intresse, han är saklig, kunnig och extremt ärlig. Dessutom så är det fler karaktärer som, sakliga, ärliga som en annan man och trollkarlens faster bland annat. Det måste ha något samband på de sättet, har inte listat ut varför ännu.
Det är dåliga är såklart att filmen inte alls behövs om man ska skriva klar spårk, Allen hade kunnat spara ett år till och byggt en starkare film. Den här filmen är så himla tunn, och en repris på det förra vi sett från Allen bland hans sämre verk då såklart. Det är fina miljörer, kläder, mycket prat om en massa saker som inte är viktigt att veta, opera och det mesta Woody Allen syndromet är ju att vi får se en karaktär prata med sig själv.
Firth är filmen då han kan fånga nyanser, styrka i den enformige trollkarlen. Sarkasmen som Frith kan utstråla är riktigt bra.
Har gjort en konstig bedömning men jag tyckte de va iallafall åt de hållet.
