inside out
Kategori:
Här kommer några spontana reaktioner och funderingar kring "Inside out".
Som vanligt, SPOILERS
Stig Dagerman fick i uppgift eller ja en beställning av NTF på sent 40 tal att skriva en text om att bilister ska skänka farten i folk bebodda områden. Av respekt och hänsyn till att barn och andra människor kan vistas nära vägarna vid dessa områden. Dagerman beskriver sina karaktärer och händelsen i novellen magnifikt och utsökt, en slags sötma av berättar stil som jag är relativt säker på att många skapare och berättare använder sig utav av idag till att visa sina historier. I "att döda ett barn" så får vi alla veta så lite information om en händelse men vi känner alla - som är med i novellen - direkt som att det var någon närstående till oss.
Detta är även en central pusselbit som Pixar använt - i bland annat ”Up” - i ”Inside Out”. ”Inside out” börjar med att vi får se och höra en om känslor i naturen, känslor som en sjungande vulkan och tecken på att djur håller tillsammans. Vulkanen blickar ut och sjunger om att få träffa någon, skickligt berättat utifrån låttexten, närheten och om känslan så känner vi för en vulkan och dess längtan efter någon att prata med eller helt enkelt bara vara med(jag vet det är en kortfilm men den filmen hör mer eller mindre ihop med den vanliga filmen, därför skriver jag som att "Lava" är en del av "Inside out"). En låt text som är likt Dagermans skrifter - vi får lite men får veta så mycket på samma gång och vi får känslor av karaktärer vi inte känner utan känslorna kommer direkt. Dagerman var en mästare på att berätta saker i sinnen och detaljer, han fick oss att kunna fysiskt känna hans berättelser.
Samma sak är det med ”Inside out”, de berättar enorm färgsprakande fantasi genom känslor som att varje känsla var en egen karaktär och att varje minne fanns där. Alla känslor, minnen och situationer är tagna från som kan vara en verklighet för oss tittare, allt från att ett litet barn ska äta broccoli och dess reaktion på de till att barnet upplever enorm ensamhet. Men vi får även se - likt Dagerman igen - från allas perspektiv, mamman och pappan och hur deras reaktioner är på deras barn när barnet visar sina känslor, för vi alla är ju trots allt människor och visar känslor på våra egna sätt i olika situationer.
Det som är det mest häftigaste med filmen är att den är i Studio Gilibi nivå alltså i nivå när Myazaki var som allra bäst av sin karriär, där ligger ”Inside Out”. Det har med att filmen kan på ett väldigt komplext sätt berätta i detalj hur ett barns inre kan fungera på ett extremt fantasifullt sätt, mer än så berättar jag inte eftersom man ska få uppleva det på egen hand.
Jag kan säga som så att jag ville applådera 2 gånger i filmen och jag grät inombords och skrattade högt.
Det kanske dock är en film som man måste vara över 20 för att kunna bära med sig den och greppa allt den säger.
Det Dagerman inte visste på 40 talet var också att hans lilla text blev en svensk klassiker och lever än idag - vilket även ”Inside out” också att göra, om 70 år kommer människorna då prata om den för den förmedlar som sagt känslor och lär bli en slags minne full av känsla man minns för evigt.
Vi snakkes, Ha det
Erik
