Visuellt kontra prat
Kategori: Allmänt
I väldigt många filmer så stör jag mig på att det är "höguppläsning" kring vad som sker i bild och man låter inte bilderna tala om för oss vad som sker tillsammans med ljudet.
Jag såg filmen "Skumtimmen" förut tidigare idag och i den så var det verkligen att karaktärer går bredvid varandra och talar till varandra om saker men vi får aldrig se vad de talar om utan det är "Hmm, ja det var intressant, jasså säger du det? Han bara försvann i dimman. Okej, uhm det göteborgsrape är bra grejer det". Handlingen är i korthet: En karaktär ska leta reda på ett svar kring en sak som karaktären burit på under en längre tid, hur filmen väljer att berätta detta? Jo genom att karaktärerna pratar med varandra om det. Det hade funkat men bara om vi typ såg vad som hände samtidigt, hur dessa saker de sa till varandra gick till, då har man som filmskapare chansen att få berätta sin stil eller hitta en stil kring hur man ska säga det. Bara "höguppläsning" blir jätte tråkigt att kolla på.
Såg själv en massa möjligheter hur man i egentligen kunde ha gjort filmen, typ att karaktären går runt och frågar folk och får då visoner utav gåtan som är helt olika och vi som tittare får se alla dessa visioner.
I kontrast till Twin Peaks så där får vår polis en dröm om att offret viskar mördarens namn i drömmen, drömmen i sig är jätte konstig, offret viskar vem mördaren är men vi eller vår huvudkaraktär får aldrig reda på vem det är = skapar en viss spänning hos oss tittare, vi vill då se vidare och se om fortsättningen på drömmen kommer senare. Detta skapar nyfikenhet hos oss tittare och det visar också att det blir intressant att titta på, det blir liksom "rörliga bilder" vi ser och inte karaktärer som gör höguppläsning om vad som sker i bild.
