The Imitation Game
Kategori: Allmänt
Benedict Cumberbatch spelar Alan Turing som var en man under andra världskriget som knäckte Tysklands ”Enigma” och kunde där med avsluta kriget. Vi följer Turings liv i ett slags tidsdokument - i nutid - dåtid och som barn. Turing hade Autism spektrum liknande syndrom och han var även i hemlighet homosexuell under tiden han jobbade på sin maskin som skulle knäcka ”enigma”.
”The Imitation Game” är ett spännande drama där Cumberbatch visar återigen att han är en väldigt mångsidig skådespelare. Han lyser här som med sitt enorma skådespel och visar att han bemästrar de mesta vid de här laget. Här är spelar han utmärkt bra som sjuk i Autism. Jag själv har samma syndrom som karaktären har så jag kände igen mig i mycket av hans svåraste situationer med andra människor. Att inte klara av hur andra människor pratar med varandra då de gör allt så mycket svårare än vad de ska vara, hur folk skämtar med varandra när de inte låter som ett skämt, att ha svårt att se folk i ögonen, att man har svårt att ta kroppskontakt med andra, att inte kunna se om en person är förtjust och man kör över alla med sin enorma ärlighet och sina raka svar – och en annan sak som jag reagerade starkt på. ”Varför pratar folk med varandra på ett sätt som att de inte menar men de antar att sin kompis ska förstå de?”. Detta fixar Cumberbatch galant eller mer eller mindre i briljans nivå. Väldigt jordnära och mänsklig. Inget överspel. Men filmen fokuserar hellre på en ganska så platt bit om hans karaktärs homosexualitet istället för att lägga kraft på hans svårigheter med att få kontakt och tolka andra människor. Visst delen med hans karaktärs sexualitet är väldigt rörande och sorglig, hans karaktär tvingas genomgång hemska saker och det är den mest dramatiska biten i filmen, då är detta ämnet då hela filmen grundar sig kring samhällets misstag, men det är saker vi redan sett tusen gånger förr på vita duken.
Hur ofta ser vi filmer med karaktärer med sociala problem som Autism som förstör kontakter och gör de svårt att söka jobb osv? Tänk om filmen hade valt att köra på Autism och WW2 biten mer än homosexualitets biten. Det hade säkert blivit väldigt smalt och bara vänt sig åt en mycket liten bit av publiken. Det är svårt. Men ibland får man chansa. Bergman fixade detta galant med att köra på smala vägar. Kanske var en annan tid han jobbade på dock.
Filmen har även fått kritik för att de finns bara en kvinna i filmen men man ska också komma ihåg att under här tiden så såg man kvinnor som en som stod i kök och tog hand om barnen, en slags realism vill man ju sätta i filmens historiska punkt. Men här är de faktiskt kvinnan som får mer kontroll i filmen utöver Cumberbatch i filmen. Man behandlar den kvinnliga karaktären helt okej och man kör på rätt väg. Keria Knightley spelar fantastiskt bra som den enda damen ibland filmens testosteron fyllda herrskap. Charles Dance från Game of thrones gör en värdig men också så ganska platt inhopp i filmen som Turings chef. Han liknar ungefär ”Tywin Lannister” från just GoT i utseendet, fast med andra kläder. Svårt att raka skägget, sätta på en peruk och ändra dialekten? Lite mer kan man kräva faktiskt. Dance är enorm skådespelare med basröst som man kan ha använt lite mer där.
Kort och gott: ENORMT skådespel av mästaren Benedict Cumberbatch, men fel fokus på fel saker och ett platt avslut på historien.
The Imitation Game är ett misslyckat mästerverk.
Cumberbatch får 10/5 (han har chans på Oscarsnominering)
Filmen får 3/5
