Eriksfilmblogg.blogg.se

 

Predator

 

Elitsoldater skickas till en djungel i Latinamerika, väl där så märker de av att de jagar en fiende som är mäktigare än vad dom är.

När man ser om filmer från förr så märker man verkligen hur skillnaden var då och nu i film. Det man märker mest är på vilken sätt filmerna var gjorda och inte, som t.ex det här med action filmer. Jag såg Mad Max: Fury Road för någon vecka sedan och där så var det mycket skapande från förr, det var väldigt mycket praktiska effekter och animationer användes enbart för att stärka upp filmen och inte ersätta saker – man lät även hjältarna också få svettas och känna faran. Nu ska det också påpekas att jag älskar filmer där man har mycket animation – som Hobbit trilogin osv – men man får inte glömma bort att ”ha kontakt” med oss tittare. Att göra film i 90 % animation och senare glömma bort att bjuda in oss tittare går inte, det är nog därför många klagar på att det är för mycket CGI i dagens filmer. Hur ser det ut när en film bjuder in oss då? Jo det kan vara som i ”Predator” som ett exempel: vi ser Arnold och hans mannar svettas i bild när de jagar antagonisten och med det så kan vi känna oron och deras rädsla. Det är något som vi kan relatera till och vi blir då inbjudna till filmen på ett sätt. Hur såg det ut i Hobbit trilogin? Ingen svettades – smuts som blod var dit sminkat efter varje klipp vilket gör att väldigt många ger upp och bryr sig inte vad som händer. Vilket är trist: detta fixade Jackson oerhört bra i t.ex ”The Two Towers” där t.ex en pojke med för stor hjälm eller regnet som öser ner i slutet eller Gimils förstora bryna.

Åter till ”Predator”.

Har nu sett filmen 3 gånger och kommer att återvända till den här filmen många gånger till framöver. Tycker de bygger upp stämningen så bra i filmen, redan i början så ser vi vilka asholes och kaxiga de stora soldaterna är. Väl i djungeln så vänds hela den uppbyggnaden, väl där så blir dessa hashtuggande och över testostronpumpande soldaterna som små möss på en spelplan där de är chanslösa mot sin fiende. Men filmen försöker heller inte vara så realistisk alla gånger då soldaterna drar den ena one liners efter den andra. Min personliga favorit är:”If it bleeds, we can kill it”.

Men som jag skrev innan: så har den här bitar i sig som ger en mer nära kontakt med oss tittare än vad många andra moderna filmer gör idag. Som det här med att karaktärerna svettas, blir smutsiga och dessutom hur man väljer att avsluta sista akten på. Vändningen mot slutet är alltid lika spännande varje gång man ser det, när Arnolds karaktär sparkar upp vapnet och börjar skjuta mot djuret och sedan skjuter djuret tbx och vid den punkten så höjs spänningen i att nu så är det bara han mot ”Rovdjuret”. Musiken, klippningen och hur Arnolds karaktär faller mot marken och kryper fort mot skydd. Makalöst gjort. Senare mot slutet så säger hans karaktär inga meningar utan bara ett par få ord och vi ser en väldigt underskattad filmduell som det pratas lite för lite om idag. Tillsammans med legenden Stan Winstons dräkter, special effekter så gör det att filmen håller än idag. Men ska man dra några trista skott mot filmen så är att den känns lite en aning gammal idag, många av effekterna och ljudeffekter har verkligen gått ut bäst före datum. Så filmen blir som en kultfilm man återvänder till som en film att se för att ”så här gjorde man då och titta vad bra det blev”.

Film som laddar skarpt och skjuter gammalt

4/5